Idag skulle du ha fyllt 74 år mamma.
Istället för att gratulera dig med blommor och presenter, sjunga ja må du leva ska jag besöka din gravplats på Skogskyrkogården, stänka några droppar av din favoritparfym över din grav, sätta mig ner och minnas dig.
Jag ska blunda och lyssna inåt, söka efter dina uttryck och höra din röst inom mig. Jag ska låtsas att du smeker min kind, klappar mig försiktigt på huvudet för att avsluta med att rufsa om mitt hår. Så som du så många gånger har gjort.
Idag på din födelsedag mamma, minns jag alla de gånger under min uppväxt när du fixade födelsedagskalas åt mig. Korv och mos. Tårta med ljus. Inbjudna danska, finska och svenska grannbarn, jugoslaviska kompisar. Jag fick presenter, blåste ut ljusen, blundade och önskade mig något.
Utan dig hade det inte blivit några kalas. Du var så bra på det mamma, att fixa åt andra, du älskade att göra gott för dina barn, du satte alltid oss främst.
Du tog reda på hur det fungerade i Sverige, frågade dina svenska kompisar, du ville att jag skulle känna mig inkluderad mamma. Du var lyhörd för vad som gällde i Sverige och 1968 var det inget snack, alla utlänningar skulle assimileras, anpassa sig och ta seden dit de hade kommit.
Samtidigt var det så på 60- och 70-talet, att förutom att ta seden i Sverige kunde du mamma tillsammans med några till starta en jugoslavisk förening där alla jugoslaver i byn kunde träffas, umgås, spela volleyboll, fotboll och schack, dansa folkdans, sticka tröjor och ordna fester med “vår” mat och musik.
På den tiden uteslöt det ena inte det andra. Vi tilläts både vilja anpassa oss och behålla vår egna kultur. Som jag brukar kalla det, vi tilläts att assimigrera oss.
Idag mamma, ska jag minnas dig och din tid som småbarnsmamma, den tid som jag vet att du älskade allra mest.
Mamma, grattis på födelsedagen! Kommer alltid att sakna dig, älska dig och minnas dig.