Jag är ett bankgiro-konto ifrån min dröm. Drömmen om att starta eget, att bli min egen chef, att fatta beslut i mitt alldeles egna företag. Det är en underbar känsla. Underbar och svindlande.
I min Balkanbutik ska jag sälja livsstil, igenkänning och nostalgi. Det är tre ord jag har funderat över länge, vänt och vridit på dem, mejslat fram de första produkterna.
Vad menar jag då med de här orden? Jo, så här tänker jag.
Livsstil. Vi har en viss livsstil, vi från Balkan. Den är kopplad till vår historia, vårt klimat, samhällsklimat, politik och massor mer. En av de fördelar som jag ser med vår livsstil är att vi kan konsten av att njuta och göra ingenting. Om det är fint väder känner vi ingen stress att vi måste gå till stranden, om det är en höst med mycket svamp så känner vi inte att vi måste plocka svamp. Vi måste ingenting. Det finns ett talesätt på Balkan som lyder: ”Det finns bara ett måste. Alla måste dö.”
Vi från Balkan, precis som svenskarna, gillar att fika. Vi kan tänka oss att ta en liten kaffepaus, jednu kaficu precis när som helst, hur många gånger som helst på dygnet. Det finns inga oskrivna regler om att jag inte kan dricka kaffe efter ett visst klockslag för då kan jag inte sova. Är vi kaffesugna så är vi, om än klockan elva på kvällen.
Att sätta oss ner och ta en fika, prata bort en stund med någon kär vän eller släkting är för oss från Balkan en nationalsport. Att ta oss tid att prata med varandra. Stora frågor, små frågor, alla lika viktiga för hälsan. Vi gillar att få kaffebesök, vi välkomnar spontanbesök, vi till och med förväntar oss spontanbesök.
Personligen älskade jag Gevalia-reklamen, inte bara för att den var välgjord, den påminde även om när jag var liten och mormor fixade i köket efter lunchen och sa: ”Vi måste ha det fint på terrassen ifall någon kommer förbi i eftermiddag.” Ifall någon kommer förbi betydde nästan alltid att det kom någon förbi. Någon som var sugen på eftermiddagskaffe. Då var det fram med đezvan och på med kaffet.
Så när jag säger att jag ska sälja livsstil så är det kaffe från Balkan, đezve och kaffekoppar jag menar och jag börjar med koppar och fat.
Med kopparna och faten som jag ska sälja kommer vi över till nästa ord jag använder om vad jag ska sälja.
Igenkänning.
På de keramikvaror som jag säljer står ordet jugge.
jugge. Med punkt efter ordet.
Punkten representerar att jag upplever oss juggar som raka, direkta och tydliga. Punkt. Inget tjafs, bara rakt på.
Jag är mycket förtjust i rakhet, direkthet och tydlighet.
Ordet jugge är för mig ett kärt ord, ett ord som användes om oss, av svenskar när vi flyttade hit på 60-talet. Juggarna. Många av oss juggar anammade ordet och identifierade oss med det.
Inte alla. En del upplevde det som skällsord. Inte jag. Jugge kommer alltid att vara ett positivt laddat ord för mig.
Nu har vi kommit in på sextiotalet och det faller sig naturligt att prata om det tredje ordet, nostalgi. Jag har levt så pass länge att jag kan känna stark nostalgi när jag tänker på min barndom, ungdomstiden, den unga vuxentiden, jag har barn och kan jämföra hur de har det jämfört med hur jag hade det.
Jag är född i ett land som inte finns längre, Jugoslavien. Flyttade därifrån 1966 så jag undslapp krig, nationalism och flykt på nittiotalet. Jag är otroligt lyckligt lottad att kunna minnas ett Jugoslavien i enbart positiv anda. Jag var fyra år när jag flyttade ifrån Belgrad men åkte dit varje sommar under uppväxten.
Med de smycken jag säljer leker jag framför allt med ordet YU, den gamla landsbeteckningen för Yugoslavia. Som uttalas precis som you.
Jag älskade Jugoslavien för det representerar all den kärlek och värme jag kände i Belgrad som liten flicka. Mina sommarlov. Min första kyss. Min första konsert. Alla mina släktingar.
Det är också därför jag använder texten loved YU i imperfekt och inte love YU i presens.
För YU finns inte längre, nu finns något annat. Och det är helt okej.
Men vi kan fortfarande minnas och känna nostalgi. Och tillsammans bygga nytt.
